.

Det känns lite grann som att jag börjar ge upp hoppet om det som en gång kändes som en början på något nytt.
Eller, jag vet inte, lite, vore kanske att hålla tillbaka.
Jag skulle nog mer vilja påstå att jag ger upp allting.

Jag kan bara inte förstå att någonting som kanske ifrån början kändes om "ingenting", klev vidare till att börja kännas... Till att börja kännas lite mer, och sen änn lite mer...
Att det idag.. Var värt att släppa Helt. Tydligen.

För det är så jag ser på det. Det är så det känns för mig.


Jag har försökt i.. Ja, vad kan det vara nu? Jag har faktiskt slutat räkna. Tyvärr ;\\
Men det är väl 5-6 veckor.
Ja, som sagt var.. Jag har verkligen försökt, så pass mycket att jag känner mig tjatig, verkligen tjatig.
Men antingen så är det, det ena, eller så är det, det andra.. :\
Aldrig lyckas jag få träffa dig i alla fall.. Även om det bara är för att säga hej, och bara det jag ber om, eller att få umgås en stund. Men det finns då aldrig tid.

Finns det inte ens tid att säga hej i två minuter, så kan jag inte tänka mig att ett samtal är välkommet heller, därför är jag dum(?) och låter bli att ringa också..

Varje dag är en jävla pina i att försöka låta bli att höra av sig, i hopp om att du ska kunna höra av dig, bara säga hej, fråga hur det är, säga att du mår bra, vad som helst.
Men till slut, efter 2-3 dagar så klarar jag fan inte att hålla emot, så då ger jag upp, viker ner mig och hör av mig.. Men lika fort så tar allt slut igen..

ÄH! Svammel.. Men.. Äkta.
Godnatt... .. .